Nu kommer fortsättningen på det jag berättade igår....

.... Kanske någon vecka efter min konfirmation hade jag gått och lagt mig att sova och vanemässigt knäppt händerna till en hemmagjord bön med ett innehåll jag nu har glömt. Min då och då uppstickande tanke angående Guds existens gjorde sig plötsligt panikaktigt påmind. Jag greps av skräck för att Gud  k a n s k e   i n t e   a l l s  

f a n n s.  Jag kände det som om jag balanserade på en tunn tråd, spänd över en avgrund. Den impulsen fick mig att rusa in till mina föräldrar som jag tror låg och läste. Och fråga dem i klump: ”Mamma och pappa – Gud finns väl?”

Barn kan ju ställa sådana frågor. De tyckte tydligen att det var dags för dem att agera utifrån sin egen trosuppfattning. Gud finns inte, sade de. Det är bara en sak som präster har hittat på för att få människor att bära sig åt som folk. ”Och det du väl själv begripa, Rolf, så som det ser ut i världen!”

Där brast linan. Jag störtade ner i avgrunden. Utan vare sig skyddsnät eller bedövning. Barn vill gärna tro på vad deras föräldrar säger, ”Det har pappa sagt” var ofta barnets bevis för att något var fastslaget, bevisat och sant. Alltså fanns nu inte Gud!

Allt ateistiskt elände som jag kunde komma över, läste jag nu, för min barnsliga själ hade skruvats till att bli en tonårssjäl. En så kallat kallt genomskådande själ. En liten strimma av cynism började komma i mitt medvetande och i mitt talspråk. Jag kunde plötsligt verka vuxen, ju mer ateistisk jag framstod. Under tiden växte min enorma skräck för döden. Den stegrades till sådana proportioner att när min mamma hade bjudit hem en liten annars mycket trevlig tant, som hade ett lindrigt hjärtfel, och mamma vänligt bad mig servera tant Heddy en kopp kaffe, så skakade min hand med kaffekannan. Varför? Jag var på något sätt rädd att ”smittas” av döden som enligt min mening lurade i tant Heddys hjärta! Men samtidigt med rädslan för döden, fanns en annan skräck som var ännu mer svindlande förfärlig. Jag hade ingen helvetestro då. Men däremot en närmast vansinnigt stark skräck för att existera i evighet. Att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle få upphöra. Jag måste göra ett ganska stort hopp i tiden här. Jag vill bara nämna att min skräck för evigheten har fått vika för en

annan känsla. Gud, som jag nu helt vilar mig emot, tar hand om detta med evigheten. Min hjärna är inte konstruerad för att fatta evigheten. Jag får lugnt överlåta den åt Honom.

Jag kan bara nämna min stund på en praktikantplats på en alkoholistanstalt i Skåne, 1957, sex år efter mitt påtvingade ateistskap. Jag bad en bön där, om att Gud om Han fanns skulle ge mig ett tecken på sin existens. Och Han gjorde det genom att fylla mig med kärlek och intensiv lycka inom en halv minut. Därefter började jag be och läsa bibel och gå i kyrkan. Jag levde ett slags kristenliv som var både utvärtes och invärtes. Jag vittnade för mina föräldrar – med föga framgång – och för andra.

Ett nytt rejält hopp i tiden. Jag är nu gift med Eva och jag studerar till präst. Jag hade nämligen fått för mig att ”kyrkan hade rätt och pingstvännerna fel”. Nå, jag blir prästvigd i december 1973.

I januari 1975 är jag präst och med i evangeliska alliansens bönevecka. Jag och pingstpastorn, en helt ung man med förnamnet Samuel, bjuds till en pingstvänsfamilj i Åstorp. Jag gläds över det ovana ordvalet: bön, bönhörelse, fasta, Kathryn Kuhlmann och en glad,vänlig ton utan sarkasmer.

En tanke växer sig större i mig: -  D e  har något som  ja  g   i n t e  har. Jag smugglar en papperslapp till Samuel, pastorn. Vi lämnar de andra och åker hem till Samuel. Han pratar mycket, läser ur Psaltaren om oljan i Arons skägg. Vi ber. Jag åker hem och tar med mig en stor vinylskiva med namnet Jesus i stora bokstäver.

Jag går och lägger mig att sova och har satt skivan stående vid min nattlampa.

På morgonen vaknar jag alldeles salig av glädje. När jag ser skivan, med Jesu namn, förstår jag att glädjen har med honom att göra.

Jag har under mitt liv sedan dess betraktat detta som den stund då jag blev frälst.

... Men det kommer mer om detta i morgon. Allt kanske är inte så givet som jag tänkte.

Välkommen igen i morgon!

Rolf

Det här brevet är till Dig Gud. När jag  bekänner synder, så vet jag att Du redan känner till dem från det ögonblick jag gjorde dom. Men att bekänna dom för Dig betyder ju också att jag själv ser dem som synder och erkänner att jag har begått dem. Därför behövs bekännelsen.

Jag vill be om förlåtelse för alla oförlåtna synder som jag har begått sedan jag föddes. Men jag är ledsen över att vara en så fördärvad människa som jag är. Enligt Bibeln har Du redan sagt det om alla människor, men jag kan ju bara tala i egen sak.

Jag skäms över att ha hållit på med X i stort sett i hela mitt liv. Jag har hoppat på det tåget ideligen - och sedan när jag på något sätt har gottat mig i det nöjet,  har jag hoppat av tåget igen, när jag har fått något en påminnelse om den vrede Du säkert känner emot den synden. Förlåt mig! Jag skall hålla mig ifrån detta i fortsättningen. Permanent! Syndfri kan jag inte bli, men den synden skall jag låta bli.  Om jag har gjort något bra så är jag glad för det, men förlåt alla mina synder.

Du har skyddat mig dygnet runt nu i X. år ifrån andra faror som jag inte  vet om.  Det är ofattbart och det kan bara göras av Dig. Du ensam vet om alla kroppsligt och andligt dödliga risker jag har tagit.

Enligt evangelium så får jag inte bara förlåtelse för alla mina synder, utan har också löfte att få  kasta alla mina bekymmer på Dig.  Och det vill jag göra.

Du vet ju att jag störs av en viss typ av lovsång som finns i många frikyrkor idag. Det har något att göra med känslan man får – jag tycker  inte det känns äkta. Jag skulle vilja att lovsång kommer från en som först har varit väldigt ledsen över sin synd och sedan blivit  förlåten. Hur kan man bara verka ha tryckt på en knapp, och så kommer det färdig lovsång?

Jag har verkligen lust att jubla över Din godhet. Verkligen! Men det kan jag inte göra hur som helst. Tala om, snälla Gud,  om det är jag som har fel och de som har rätt. Du vet att jag verkligen v i l l  upphöja Ditt namn.

NN.

Hej!

Jag vill bara säga att jag inte hinner skriva blogg varje dag, men jag skriver så ofta jag kan.

Rolf

Nu kommer den sista delen av "påvens skägg", som jag kallat nederdelen

av skägget.

Den som aldrig så lite bevandrad i Nya testamentet, vet att Jesus beskrivs som Guds Son och en helt kärleksfull människa som i sin yttersta kärlek dog för oss. M e n  lyssna nu till  f ö l j a n d e .  Bibeln säger ju  klart att man icke skall be till någon annan än Fadern och detta i Jesu namn. Men en ganska förfärlig sak i samband med bön, som jag har hört om romkyrkan är detta, och nu kommer RKK:s anvisningar  Man bör helst be till Maria. Det är hon som är den kärleksfulla mamman som skyddar det bedjande barnet från Jesu straff eftersom Jesus är hårdhjärtad. Man ber att Maria ska försöka beveka Jesu hårda hjärta!!!! Maria står och hjälper folk in i himmelen så att Jesus inte ska putta ner dem i helvetet. Vilken bokstavligen himmelsvid skillnad mot den bibliska Maria!! Och den bibliske Jesus.

Jag bör nog tillägga att RKK då och då ger ut skrifter som tydligt verifierar vad jag här har sagt. Den försöker inte ens förneka grymheterna  under inkvisi-tionen.  Skrifterna är som i de flesta fall präglade av den självtillräcklighet som kännetecknar hela denna ”kyrka” som  har sin grund i kejsar Konstantins mycket sena omvändelse och inte alls i aposteln Petrus´  (av Jesus givna) v e r k -

 l i g a  uppdrag.  

Tack vare den Helige Ande överlevde den verkliga kristna urförsamlingen födelsen av den konstruerade romersk-katolska kyrkan.

Innan vi pratar mer om Maria: 

Det kunde ju inte gå att  att vanligt folk kunde läsa Bibeln och på så vis kontrollera prästernas predikningatr och annat mot den. Så för säkerhets skull förbjöd påven vanliga människor (lekmän) att läsa eller inneha en bibel under cirka 600 år. Förbudet upphörde 1968.  Det är inte svårt att hitta klara avvikelser mellan biblisk lära och katolsk. Men det är ett ganska kompakt arbete att ge sig in och undersöka och blottlägga vad katolsk lära är. Men någonstans måste man ju börja. Eftersom Bibeln självklart måste vara helt normerande för all kristen tro, så kan vi se vad en av de större profilerna där – förutom Jesus – säger. Paulus. I 1 Korintierbrevet 4:6 säger Paulus att vi inte ska gå utöver vad som står i bibeln. Men då möter vi ett problem om vi jämför med RKK. Den menar sig ha en annan källa till uppenbarelsekunskap, nämligen traditionen, RKK:s tradition. Därför känner sig påvekyrkan fri att proklamera läror och dogmer som inte omtalas i bibeln.

 De flesta har nog hört talas om att Maria, den unga kvinna (eller kanske mera flicka) som är Jesu moder, har bytt många egenskaper för att kunna passa i RKK:s katekes. Där är hon själv ung medan hennes make Josef måste vara en äldre man (sannolikt änkling) för att passa in i dogmen (läs:myten) om Maria Semper Virgo, dvs Maria evigt jungfru. Det dög inte att Maria bibelenligt någonsin hade samlag med Josef för att föda Jesu bröder. Bröderna är enligt RKK Josefs barn från ett tidigare äktenskap. Att Jesus är en lydig pojke kan man förstå, men enligt RKK lyder Han även nu i sin himmelska tillvaro Maria, som har rang av himladrottning. (fråga vilken katolsk präst som helst).

Vi ses i morgon?   Rolf

Påvens skägg...   

… har det tvistats om förr. Ska det vara långt och hur ska det se ut. En tvist om påvens skägg brukar man tala om när man tycker att det tvistas om obetydliga saker. Det finns ju andra saker man kan tvista om, som är betydligt mer angelägna.

Du har kanske stött på dem i din församling...?  Om i nte, så kan vi ta ett annat ämne, men lite närbesläktat med påvens skägg. 

 Bland annat saker som också rör påven som begrepp. Inte någon särskild påve. Vad de flesta vet är att påven är romersk-katolska kyrkans överhuvud. Romersk-Katolska Kyrkan förkortas ibland RKK. Men alla vet inte att han i egenskap av påve betraktar sig som alla kristnas överhuvud. Eftersom katolska kyrkan menar att det inte finns några andra kristna än romersk-katoliker. Alla andra former av kristendom påstår RKK vara underarter av avfallna kristna. Att verkligen vara avfallen är allvarligt, eftersom man då har mist frälsningen genom Jesus Kristus. I alla fall brukar RKK kunna skrämma sina undersåtar till trohet mot RKK genom att säga att det inte finns frälsning utanför RKK. Den kallar sig då Kyrkan, eftersom den menar sig vara den enda kristna. Hur kan nu påven säga sådant och ändå räkna med att bli trodd? Ja det beror till stor del på en dogm som kallas Dogmen om påvens ofelbarhet. Denna dogm fastslogs i Vatikankonciliet 1870. Ofelbarheten tillhör inte påvens fysiska person utan gäller när han som lärofader i RKK uttalar sig från sin påvliga lärostol. Det kallas ”ex cathedra”. Men det är illa nog ändå. Dogmen har inte tvingande tillämpats mer än två gånger och i båda fallen gällde det Maria, Jesu moder. Om Du tycker att j a g talar för mycket om Maria, så skulle Du läsa en katolsk skrift!

Jag fortsätter ämnet i morgon.

 Ses vi då?

Rolf

Är det verkligen sant?

Vaddå sant???

Jo - är det sant att man alltid är frälst, sedan man en gång har sagt ja till Jesus?! Det känns inte färdigt liksom.