Igår berättade jag att jag vaknade jättelycklig efter en kväll med förbön med en pastor och vid åsynen av en LP-skiva. Men jag har mer och mer kommit att undra över denna fråga: funkar det så? Det är självklart inget fel på att vara jublande glad i Jesus. Själva den känslan är säkert alldeles äkta. Nej - frågan som jag har ställt mig om och om igen under alla år är denna: Blev jag f r ä l s t då? Bara Gud kan ju säkert svara på detta. Men vem som helst bland människor kan ge mig en motfråga: Om det nu är så att du undrar så mycket – varför söker du då inte förbön eller ett annat frälsningstillfälle igen?

Svaret är att jag nog har haft egna privata ”förbönsstunder” på knä ensam, men aldrig fått känna någon bekräftelse. Varken inre eller yttre. Och inte heller har jag stött på någon pastor eller liknande ”funktionär” som jag har haft spontant, instinktivt och speciellt förtroende för.

Jag har också frågat mig: Kan man inbilla sig att man är frälst? Kan man ha blivit frälst utan någon märkbar ånger över synden eller åtminstone en lust att vräka synden överbord???? Det är detta senare som har fått mig till flera funderingsstunder.

En annan sak som jag också har undrat över, är att jag inte tycker att min natur har blivit märkbart

förnyad. Det är dessa saker som jag nu vill komma med inför Dina ögon och Din ande och själ.

Jag börjar bli en gammal man. Jag fyller snart 75. Men denna förfärliga ovisshet – inför en kommande ”alternativ” evighet vill jag definitivt göra slut på.

Har Du synpunkter – hör av Dig.

Rolf