Det här brevet är till Dig Gud. När jag  bekänner synder, så vet jag att Du redan känner till dem från det ögonblick jag gjorde dom. Men att bekänna dom för Dig betyder ju också att jag själv ser dem som synder och erkänner att jag har begått dem. Därför behövs bekännelsen.

Jag vill be om förlåtelse för alla oförlåtna synder som jag har begått sedan jag föddes. Men jag är ledsen över att vara en så fördärvad människa som jag är. Enligt Bibeln har Du redan sagt det om alla människor, men jag kan ju bara tala i egen sak.

Jag skäms över att ha hållit på med X i stort sett i hela mitt liv. Jag har hoppat på det tåget ideligen - och sedan när jag på något sätt har gottat mig i det nöjet,  har jag hoppat av tåget igen, när jag har fått något en påminnelse om den vrede Du säkert känner emot den synden. Förlåt mig! Jag skall hålla mig ifrån detta i fortsättningen. Permanent! Syndfri kan jag inte bli, men den synden skall jag låta bli.  Om jag har gjort något bra så är jag glad för det, men förlåt alla mina synder.

Du har skyddat mig dygnet runt nu i X. år ifrån andra faror som jag inte  vet om.  Det är ofattbart och det kan bara göras av Dig. Du ensam vet om alla kroppsligt och andligt dödliga risker jag har tagit.

Enligt evangelium så får jag inte bara förlåtelse för alla mina synder, utan har också löfte att få  kasta alla mina bekymmer på Dig.  Och det vill jag göra.

Du vet ju att jag störs av en viss typ av lovsång som finns i många frikyrkor idag. Det har något att göra med känslan man får – jag tycker  inte det känns äkta. Jag skulle vilja att lovsång kommer från en som först har varit väldigt ledsen över sin synd och sedan blivit  förlåten. Hur kan man bara verka ha tryckt på en knapp, och så kommer det färdig lovsång?

Jag har verkligen lust att jubla över Din godhet. Verkligen! Men det kan jag inte göra hur som helst. Tala om, snälla Gud,  om det är jag som har fel och de som har rätt. Du vet att jag verkligen v i l l  upphöja Ditt namn.

NN.