Hej!  

Jag kanske skulle ge  en lite koncentrerad story om vad jag är för en gök - jag som skriver utputtad.

Jag heter till att börja med Rolf - det får räcka så länge.  Jag är vad man kallar en gammal människa - strax 75.

Uppfödd i en världslig svenssonfamilj och miljö i Malmö. Mamma damfrisör och pappa kontorskille och alkis.  Från min tidiga barndom har jag haft en barnslig tro på (att det finns en) Gud. Denna enkla och barnsliga tro höll mig rätt så harmonisk och delvis lycklig trots de normala vidrigheter som drabbar barn.

Trots att vi inte var en kyrkbesökande familj (mamma, pappa, barn), så var det självklart på den tiden att familjer som inte var uttalade ateister, skickade sina barn till konfirmationsläsning. Samma sak för mig. Jag sade inget till någon om det, men det ”religiösa barnet” i mig ville försöka ta redan på mer om Gud. Mot slutet av lästiden ville jag även försöka komma fram till om Han fanns. Behållningen av lästidens undervisning gav inget besked om detta, men en hel del om vad Gud hade  s a g t .  Jesus fick jag inte så riktigt klar för mig. Han framstod nog mer som ett moraliskt  f ö r e d ö m e  än som något annat.  Korsdödens mysterium övergick nog mitt 15-åriga förstånd. Kanske berodde detta på att svenska kyrkan (där undervisningen gavs) inte egentligen gav utrymme för personlig fromhet. Frälst i frikyrkligt språkbruk kan man inte bli i svenska kyrkan. Därför kan man inte heller bli fylld av Helig Ande. (ifall Du som läser skulle efterlysa detta)  Och därför är det betydligt svårare – om inte helt omöjligt? - att i sin ande fatta vad Jesus och Hans liv och verk betyder.

 

Jag fortsätter i morgon.

Nu ska jag gå ut med en shetland sheepdog, Timmy  (10), som jag och frugan  passar åt en son som jagar bostad i Stockholm.