Nu kommer fortsättningen på det jag berättade igår....

.... Kanske någon vecka efter min konfirmation hade jag gått och lagt mig att sova och vanemässigt knäppt händerna till en hemmagjord bön med ett innehåll jag nu har glömt. Min då och då uppstickande tanke angående Guds existens gjorde sig plötsligt panikaktigt påmind. Jag greps av skräck för att Gud  k a n s k e   i n t e   a l l s  

f a n n s.  Jag kände det som om jag balanserade på en tunn tråd, spänd över en avgrund. Den impulsen fick mig att rusa in till mina föräldrar som jag tror låg och läste. Och fråga dem i klump: ”Mamma och pappa – Gud finns väl?”

Barn kan ju ställa sådana frågor. De tyckte tydligen att det var dags för dem att agera utifrån sin egen trosuppfattning. Gud finns inte, sade de. Det är bara en sak som präster har hittat på för att få människor att bära sig åt som folk. ”Och det du väl själv begripa, Rolf, så som det ser ut i världen!”

Där brast linan. Jag störtade ner i avgrunden. Utan vare sig skyddsnät eller bedövning. Barn vill gärna tro på vad deras föräldrar säger, ”Det har pappa sagt” var ofta barnets bevis för att något var fastslaget, bevisat och sant. Alltså fanns nu inte Gud!

Allt ateistiskt elände som jag kunde komma över, läste jag nu, för min barnsliga själ hade skruvats till att bli en tonårssjäl. En så kallat kallt genomskådande själ. En liten strimma av cynism började komma i mitt medvetande och i mitt talspråk. Jag kunde plötsligt verka vuxen, ju mer ateistisk jag framstod. Under tiden växte min enorma skräck för döden. Den stegrades till sådana proportioner att när min mamma hade bjudit hem en liten annars mycket trevlig tant, som hade ett lindrigt hjärtfel, och mamma vänligt bad mig servera tant Heddy en kopp kaffe, så skakade min hand med kaffekannan. Varför? Jag var på något sätt rädd att ”smittas” av döden som enligt min mening lurade i tant Heddys hjärta! Men samtidigt med rädslan för döden, fanns en annan skräck som var ännu mer svindlande förfärlig. Jag hade ingen helvetestro då. Men däremot en närmast vansinnigt stark skräck för att existera i evighet. Att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle få upphöra. Jag måste göra ett ganska stort hopp i tiden här. Jag vill bara nämna att min skräck för evigheten har fått vika för en

annan känsla. Gud, som jag nu helt vilar mig emot, tar hand om detta med evigheten. Min hjärna är inte konstruerad för att fatta evigheten. Jag får lugnt överlåta den åt Honom.

Jag kan bara nämna min stund på en praktikantplats på en alkoholistanstalt i Skåne, 1957, sex år efter mitt påtvingade ateistskap. Jag bad en bön där, om att Gud om Han fanns skulle ge mig ett tecken på sin existens. Och Han gjorde det genom att fylla mig med kärlek och intensiv lycka inom en halv minut. Därefter började jag be och läsa bibel och gå i kyrkan. Jag levde ett slags kristenliv som var både utvärtes och invärtes. Jag vittnade för mina föräldrar – med föga framgång – och för andra.

Ett nytt rejält hopp i tiden. Jag är nu gift med Eva och jag studerar till präst. Jag hade nämligen fått för mig att ”kyrkan hade rätt och pingstvännerna fel”. Nå, jag blir prästvigd i december 1973.

I januari 1975 är jag präst och med i evangeliska alliansens bönevecka. Jag och pingstpastorn, en helt ung man med förnamnet Samuel, bjuds till en pingstvänsfamilj i Åstorp. Jag gläds över det ovana ordvalet: bön, bönhörelse, fasta, Kathryn Kuhlmann och en glad,vänlig ton utan sarkasmer.

En tanke växer sig större i mig: -  D e  har något som  ja  g   i n t e  har. Jag smugglar en papperslapp till Samuel, pastorn. Vi lämnar de andra och åker hem till Samuel. Han pratar mycket, läser ur Psaltaren om oljan i Arons skägg. Vi ber. Jag åker hem och tar med mig en stor vinylskiva med namnet Jesus i stora bokstäver.

Jag går och lägger mig att sova och har satt skivan stående vid min nattlampa.

På morgonen vaknar jag alldeles salig av glädje. När jag ser skivan, med Jesu namn, förstår jag att glädjen har med honom att göra.

Jag har under mitt liv sedan dess betraktat detta som den stund då jag blev frälst.

... Men det kommer mer om detta i morgon. Allt kanske är inte så givet som jag tänkte.

Välkommen igen i morgon!

Rolf